Carl Johan ELDH
1873–1954, Sweden
Carl Johan Eldh föddes i maj 1873 i det lilla gruvsamhället Söderskogen i Norra Uppland. Familjen levde under knappa omständigheter, men genom faderns yrke som smed hade Eldh tidigt klart för sig vilken bana han själv skulle ta. När han vid 19 års ålder påbörjade sin utbildning vid Tekniska skolan i Stockholm, hade han redan flera års arbete som ornamentbildhuggare bakom sig. Målet var dock att få en skulptörutbildning i Paris. 1897 hade Eldh samlat ihop de pengar som gjorde resan möjlig.
Carl Eldhs produktion från tiden i Paris är präglad av det eleganta formspråk som utmärkte det rådande franska idealet. Han gjorde en rad dekorativa verk av slanka, avklädda kvinnor med symbolladdade titlar som Ariadne och Daggkåpa. Parallellt med dessa skapade Eldh också skulpturer med starkt socialt patos. I skulpturerna Vid nattasylen och Från gatan gestaltade han kvinnor från samhällets lägre skikt. Studierna vid Académie Colarossi och inspirationen från andra skulptörer som verkade i Paris (framför allt den banbrytande Auguste Rodin) formade den unge Eldh till en mångsidig konstnär med stort tekniskt kunnande och en egen stil. Vid världsutställningen 1900 fick hans skulptur Innocence (den oskuldsfulla) ett hedersomnämnande av den franska staten och bara två år senare, 1902, vann han guldmedalj på Salongen med sina två verk Modersorg och Linnea. Han återvände till Sverige 1904, viss om att ha uppnått den position som gjorde det möjligt att försörja sig som skulptör.
Paristiden markerade startpunkten för Carl Eldhs liv som självständig konstnär, men den var också avgörande för hans plats i det svenska konstlivet. Han valdes in i Konstnärsförbundet, vilket innebar viktiga sociala band till tongivande konstnärer. Kung Oscar II lät beställa en porträttbyst, som blev den första i en lång rad offentliga porträtt av Eldhs hand.
Det franska arvet syns tydligt i de verk Carl Eldh skapade åren efter hemkomsten till Sverige, i synnerhet intrycken av Rodin. Särskilt gäller detta Eldhs porträtt av författaren August Strindberg, en byst som är gjord i övernaturlig storlek och med den oregelbundna yta som kännetecknar impressionistisk skulptur. Eldh skapade med denna byst en bild av författaren som kom att leva vidare i många andra konstnärers Strindbergsporträtt. Essensen - om än i mer stiliserad form - återfinns i hans stora monument över August Strindberg, Titanen (1942), i Tegnérlunden i Stockholm.
Under 1910-talet etablerade sig Carl Eldh som en ofta anlitad porträttör och engagerades dessutom för ett antal större monument. 1911 skapade han ett av sina mest populära verk, den ömsinta skulpturgruppen Ungdom, som idag står att finna på en rad orter över hela landet. Mer imposant är Strömkarlen, ett jättelikt huvud i granit, som färdigställdes för regleringsdammen i Trollhättan 1912. Ett helt annat uttryck har statyn över kompositören och sedermera politikern Gunnar Wennerberg på Djurgården i Stockholm från 1915. Eldhs produktion under detta decennium befäster hans konstnärliga bredd och förmåga att anpassa uttryck efter motiv. I både porträtt och monument visar han prov på en enastående blick för den avporträtterades personlighet. Men han fortsatte också med det som inledde hans yrkesverksamma liv, att forma ornament. Eldh hade under åren många samarbeten med en rad välkända arkitekter: Isak Gustaf Clason, Ragnar Östberg, Ivar Tengbom, Erik Lallerstedt med flera, som behövde skulptörens tjänster vid tidens typiska fasadutsmyckningar och skulpturala inredningsdetaljer.
Även privatlivet tog en ny riktning för Carl Eldh kring denna tid. Kort efter hemkomsten till Sverige träffade han Elise Persson och 1907 föddes dottern Brita. Trots att paret levde åtskiljda under många år, då Elise och Brita flyttade till Kalifornien 1921, kom dottern att få en central betydelse efter sin fars död i etablerandet av det framtida museet.
Efter en lång tid i diverse provisoriska lokaler kunde Carl Eldh 1919 ta sin nyuppförda ateljé i Bellevueparken i bruk. Ateljén hade ritats av vännen Ragnar Östberg och kort därpå skulle de båda återigen arbeta tillsammans, då med anledning av den konstnärliga utsmyckningen av Östbergs viktigaste verk: Stadshuset i Stockholm. Eldh fick i uppdrag att göra ett antal skulpturer för trädgården. 1923 avtäcktes tre monumentala marmorstatyer föreställande August Strindberg (Författaren), Gustaf Fröding (Poeten) och Ernst Josephson (Målaren). Dessa kompletterades senare med ett par nättare skulpturer i brons, Sången och Dansen, placerade på balustraden mot Riddarfjärden.
Under 1920- och 30-talen var Carl Eldh vid sidan av Christian Eriksson och Carl Milles den mest anlitade skulptören i Sverige och hans verk finns än idag spridda på orter från norr till söder. Han hade nu lämnat sin franskinfluerade stil för ett mer robust och förenklat formspråk. Borta är den impressionistiskt oregelbundna ytan. I stället markeras enskilda detaljer, exempelvis det mest karakteristiska i ett ansikte, vilket syns väl i bysten av Hjalmar Branting (1927). I Eldhs fontän (1921) vid Birger Jarlsgatan i Stockholm blommar skulptörens lekfullhet ut i en fantasieggande högrelief, medan han i den kända Löparna (1937) vid Stockholms Stadion inspirerades av den grekiska antiken.
Med tiden började decennier av tungt arbete sätta sina tydliga spår på Carl Eldhs hälsa. Större monument, såsom Engelbrekt i Arboga (1935) och Carl von Linné i Älmhult (1946), tog allt längre tid att slutföra. Eldh, som alltid stått arbetarrörelsen nära, fick tidigt i uppdrag att utföra ett monument över Hjalmar Branting men arbetet drog av olika anledningar ut på tiden. Det enorma Brantingsmonumentet avtäcktes på Norra Bantorget i Stockholm först 1952 och ett par år senare, 1954, avled Eldh. Han efterlämnade en ateljé från golv till tak fylld med skisser och verk från ett långt konstnärsliv.