David ENGSTRÖM
1933–2004, Sweden

David Engström (1933-2004) kom från en konstnärlig släkt. De mest namnkunnige är Albert Engström, hans farfars bror. Han studerade musik, han prövade på teater och han gick på Konstakademin men råddes att sluta där – förmodligen hade han svårt att anpassa sig och enligt professor Olle Nyman riskerade han att förlora sig själ om han fortsatte.
Till Dalarna kom David Engström i början på 1960-talet. Först bodde han i Granlundsgården i Tällberg. Han hade definitivt bestämt sig för att lämna storstaden, förklarade han i en intervju som DD:s Birger Eriksson då gjorde med honom. Han sökte möjligheter till \\\"en relativ isolering, en chans till inre samling och inre mognad, en självvald utestängdhet som också gav större lust att på egen hand staka ut sin konstnärliga väg...\\\".
Allt det där fick David Engström i övermått. Han hade levt ett ordinärt familjeliv och blivit far till tre barn och han hade gift om sig. Men han fann sig omöjligt till rätta.
Isoleringen bara tilltog sedan han flyttat till skolhuset i Sätra mellan Rättvik och Leksand där bodde han till sin död. Han blev allt mer excentrisk – plötsligt kunde han ta taxi till Operakällaren i Stockholm – och han sjönk allt djupare in i missbruk och mentala problem.
I början hade David Engström en och annan utställning. Hans livsföring och extrema utanförskap gjorde dock att han till synes ofrånkomligt hamnade på undantag. Han målade men sålde just inget. Desto mera gav han bort.
Utställningen är bisarr och grotesk. Skelettbruna skräckfåglar kraxar, munnar är köttröda sår, ögon liknar skorvar med ben till fransar, djävulska flin står snett. Man ser förtvivlan. Man anar demoner. En man försöker få grepp över den tillvaro han uppfattar på sitt sätt. Han uttrycker sig med besatthetens magi. Han inser och vet vad han vill. Men någonstans bär det iväg. Eller gör det riktigt det? Är han helt igenom omedvetet fri?
Mitt bland infall och hallucinationer lyser faktiskt en medvetenhet fram. David Engström får fram inte bara miljöförstöring och allmänmänskliga sociala belägenheter, utan han formar också en mänsklig tillvaro som upptåg och cirkus. Det förfinade och uppfostrade som kallas normalt blir med hans förgrovade och burleska uttryck ett sätt att gyckla med och kanske även överdriva tillgjordheten och konvenansen: hur mycket av så kallad sociala kontrakt är inte narrspel!
David Engström tillgriper vad han har för handen. Han tavlor är mer än målningar. De är grova collage där klädtrasor, hårtestar och skalrester fyller sin uppgift som figurer eller abstrakta begrepp. Det är inget skönlir. Det kan uppfattas osmakligt och olustigt. Men han lade inget till rätta. Han följde sitt ostyriga inre.
Innehållet i bilderna var det väsentliga för honom, skriver Rättviks kulturchef Märta Kallur i en exposé över hans konst och liv. Tekniken brydde han sig föga om. Glöm alla -ismer. Hans konst faller snarast under beteckningen \\\"Art Brut\\\", finner hon. Outsiderkonst, som beteckningen står för, är de extrema särlingarnas konst. Den är instinktiv och den följder varken ved eller kvist. För att citera Märta Kallur: \\\"En stark drift att skapa som inte låter sig hindras av sociala eller politiska tabun...\\\".
Det är inte så enkelt som bara slå ifrån sig dess målningar, eller vad de nu är i vissa fall. Redan själva utstyrseln i sina färger och former är uppseendeväckande. Man gripas av det tragiska. Man skrattar åt det tokroliga och burleska. Man undgår inte försöken till budskap. Mitt bland ångest, rop och färgeruptioner, mitt bland det avvita, hittar man plötsligt ett försynt leende: som när ett litet barn ler för att det bara vill.
Hans anslagstavla är grå och murrig, fullbemängd med egendomliga anteckningslappar, nonsensrader (för oss), dystra urklipp som tyder på världens närvaro trots allt. Hur energiskt lyser då inte hans konst mot detta nedgångna bortomliv.

Source: http://www.dalademokraten.se/ArticlePages/200601/22/20060122143035_DD402/20060122143035_DD402.dbp.asp