Endre NEMES
1909–1985, Hungary/Sweden

Nemes Endre

Gyermekkorát Magyarországon és Szlovákiában töltötte. 1928-ban felvette a Nemes nevet. Verseket írt, a Kassai Újság című lap munkatársa lett. 1928-1930 között Prágában élt, karikatúrákat készített. 1930-1935 között a prágai Képzőművészeti Akadémián tanult Willy Nowak professzor tanszékén. Részt vett a prágai Sezession kiállításain. 1932-1934 között a prágai Magyar Újság műkritikusa volt. 1933-ban Párizsba utazott ösztöndíjasként Jakob Bauernfreunddal, akivel közösen 1936-ban Prágában megrendezte első kiállítását. A prágai Umelecka Beseda művész-szövetség tagja lett. 1938 őszén Finnországba emigrált, ahonnét két év múlva kiutasították. Norvégiában kapott menedékjogot, ám az ország megszállását követően Svédországba menekült, ahol haláláig alkotott. 1943-ban Malmőben kiállított a Minotaurusz csoporttal, s alapító tagja a Hontalan művészek csoportjának. Részt vett a Prisma című kulturális folyóirat alapításában. 1947-1955 között a göteborgi Valands Konstskola igazgató tanára. Spanyolországban (1951) Olaszországban (1953) és Görögországban (1963) járt tanulmányúton. 1965-ben elnyerte a svéd kormány művészeti díját. 1968-ban professzorrá nevezték ki, valamint díjat kapott a VI. Tokiói Nemzetközi Grafikai Biennálén. 1972-ben I. díjat nyert Friedrikstadtban (Norvégia) az I. Nemzetközi Grafikai Biennálén. 1980-ban Prins Eugen-aranyérmet kapott munkásságáért. 1983-ban 254 művéből álló gyűjteményt adományozott a pécsi Janus Pannonius Múzeumnak, ahol a következő évben megnyílt önálló múzeuma. A gyűjtemény legjelentősebb darabjai: Az éjszaka leleplezése (1938), a Három barát (1944), A megrágalmazott ház (1967) és a Csörgővel elfogva (1977).
1984-ben a göteborgi egyetem a filozófia díszdoktorává avatta. Jelentős számú monumentális, dekoratív munkát készített, melyekhez változatos technikákat alkalmazott (zománc, stucco, márvány-intarzia, gobelin). Festészetét alapvetően meghatározza a kései kubizmus kompozíciós eszközeit is alkalmazó szürreális alkotói szemlélete, mely már munkásságának első, Prágához kötődő periódusában kialakult. Korai festményeinek figurativitása, viszonylagos statikussága az 50-es évek közepétől jelentősen megváltozott. A formáknak, az alakoknak és a tárgyaknak egyre gyakrabban már csak fragmentumai találhatók, fedezhetők fel a zsúfolt, nehezen meghatározható terű kompozíciókon. Művészete mindinkább befogadta a nonfiguratív festészet formai vívmányait. A 60-as és a 70-es években tovább erősödött művei expresszivitása. Szimbólumai kiérleltté, emblematikussá váltak, a kompozíciós megoldások közül meghatározóvá vált a kollázs. 1974-től kezdődően művészetében jelentős hangsúlyt kapott a falikárpit és a gobelin.

Source: http://artportal.hu/lexikon/muveszek/nemes-endre-900

Endre Nemes biografi:

Endre Nemes föddes i den lilla sydungerska staden Pécsvárad. Härifrån flyttade familjen snart, först till Löcsöe (nuv Lewoca) och sedan till Spisska Nova Ves. Båda dessa städer har en vackert bevarad stadskärna från renässansen, vilket som minnesbilder kom att få betydelse för N:s konstnärskap. Spiška Nova Ves låg i det dåvarande norra Ungern men kom efter 1918 att tillhöra den nybildade staten Tjeckoslovakien. För N:s del innebar detta en påtaglig förändring; den skola han gick i fick som huvudspråk slovakiska, vilket N över huvud taget inte förstod. Under en lång tid upplevde han en djup språklig identitetskris. Häri kan man söka en av orsakerna till konstnärskapet. "Jag kan stamma på sex olika språk", har han vid ett tillfälle kommenterat sin språkliga situation i det forna habsburgska riket och under de kommande flyktingåren. De politiska, kulturella och språkliga förändringarna efter det första världskriget fick avgörande betydelse i N:s liv. På det personliga planet betydde det att fadern, som var ungersk ämbetsman, återvände till hemlandet, varför föräldrarna skildes, eftersom modern föredrog att bo kvar i det nya landet.

Då N avlagt examen i den slovakiska skolan 1924, följde han efter fadern till Ungern, där han avlade sin studentexamen. I Budapest gjorde samlingarna i konstmuseet starkt intryck på N. Men sin yrkesbana kom han att börja som författare och journalist. Det var i samband med publiceringen av en diktsamling 1928 som han bytte sitt familjenamn Nagel till Nemes, vilket på ungerska betyder "adel". Sin bärgning fick han i Košice i Tjeckoslovakien som journalist på en tidning, en födkrok som dock föga intresserade honom. Istället for han till Prag och lyckades skapa sig en plattform som tidnings- och karikatyrtecknare. Dessa teckningar från det sena 1920-talet är starkt satiriska, ofta med en social udd.

1930 kom N in på konstakademin hos professor Willy Novák, vars klass var känd som konstnärligt radikal även om läraren själv var traditionell i sitt måleri. N blev nu bekant med målaren Jakub Bauernfreund (Jacob Bornfriend, som senare flydde till England).

På konstakademin blev eleverna snabbt förtrogna med den moderna konstens olika strömningar. Tidigt analyserades kubismen; surrealismen var på modet och N experimenterade även med att nå en äkthet och ursprunglighet i konsten genom att studera barn teckningar och sinnessjukas bilder.

Staden Prags kulturliv var mycket rikt. Intellektuella från många länder trängdes på kaféerna, och på de årliga konstsalongerna deltog flera av samtidens stora konstnärer inom modernismen. Detta kosmopolitiska konstnärliga klimat var betydelsefullt för N liksom även själva staden med sina tydliga spår bakåt i historien. Traditionerna från den centraleuropeiska gotiken och renässansen lika väl som barockarkitekturen kom att på ett avgörande sätt påverka N:s konstnärskap. Då han 1935 avslutade sin utbildning hade han format en egen bildvärld, som på ett ytligt plan kan påminna om Giorgio de Chiricos metafysiska period, men där ändå alla figurer som ställdes samman till en fantasifull helhet hade en djup personlig förankring hos N själv. Som exempel kan nämnas en ofta återkommande figur bestående av lådor, fack och föremål. Denna bildidé hade N från sin barndoms kringvandrande gårdfarihandlare, vilka var behängda med ställningar, som bar upp alla varor de hade att bjuda ut. N:s figurer består av symboler och minnen.

1936 debuterade N tillsammans med Bauernfreund på Galérie Dr Feigl i Prag. Utställningen blev en framgång, men den politiska utvecklingen i Europa gjorde att N, i likhet med andra av judisk börd, ansträngde sig för att komma till en säkrare ort. 1938 lyckades han fly till Finland, där han under våren 1939 blev inbjuden som lärare vid Fria Målarskolan i Hfors. Under sin finska exil mötte han sin blivande första hustru Héléne Exemplaroff, en ryska i landsflykt. 1940 utvisades N från Finland och lyckades i sista stund tack vare norska konstnärers initiativ få asylrätt i Norge. N anlände till Oslo i början av april 1940 och vid tyskarnas invasion flydde han för livet till Sverige.

Efter en period i interneringslägret Loka Brunn kunde han bosätta sig i Sthlm, där han återupptog sitt måleri efter två års uppehåll. Han ställde ut i Sthlm och Malmö. Det var vid denna tid han målade bilder med starka minnen från Prag som Barockstolen och Barockarkitekten. 1943 deltog han i Minotaur-gruppen tillsammans med C O Hultén, Max Walter Svanberg och Adja Yunkers. 1943 — 44 var han med i gruppen Konstnärer i landsflykt, som arrangerade en utställning under Prins Eugens beskydd vid Nybrokajen i Sthlm. Aret därpå deltog han i Internationell ung konst tillsammans med radikala sv konstnärer, bla Lage Lindell och Lennart Rodhe, i Uppsala.

Under denna tid utmärks N:s konst först av ett visst vemod, tex flera varianter på ett Harlekinmotiv, och sedan av fantastiska figurer i prunkande färgprakt såsom Den svarta trollkarlen 1946, Balansgång 1947 och Borttappade själar 1947. De är alla gjorda i tempera, vilket ger dem en särskild koloristisk lyster.

1947 blev N medlem i den nystartade kulturtidskriften Prismas redaktion. S å utsågs han också till lärare på Valand i Gbg. Det blev en hektisk period, då N genast tog sig före att reorganisera undervisningen och skaffa skolan bättre resurser. Han lyckades uppbringa erforderliga medel och skolan fick nya, ändamålsenliga lokaler; i undervisningen infördes grafik och monumental konst som ämnen. N förde med sin centraleuropeiska och internationellt orienterade konstsyn in ett element som inte bara inspirerade eleverna på skolan utan irriterade många i Gbg. N:s tid på Valand präglades av våldsamma diskussioner och motsättningar inom stadens konstliv. Dessa ledde till att N tillsammans med före detta elever startade Grupp 54, som initierade det konstnärsdrivna Galleri 54. N:s konstnärliga produktivitet var alltid hög och trots en stor arbetsinsats som lärare hann han samtidigt med en ganska omfattande konstnärlig verksamhet.

1949 gjorde han en pionjärinsats inom sv offentlig konst genom att använda emalj som konstnärligt material. På Gustavsberg skapade han en klocka med zodiakens tecken för Västertorps centrum strax utanför Sthlm. 1951 presenterade han sig med en utställning på Konsthallen i Gbg.

Under 1950-talet gled N:s bildvärld alltmer bort från det distinkt figurativa för att efter 1955 helt gå över till en abstrakt, expressiv tematik. Formvärlden blev associativ. Den ligger nära denna tids spontanistiska konst. Insekter och vegetativa former heter en för Gbgs studentkår utförd, stor målning från 1956, som är typisk för perioden, då han lämnat den tidskrävande temperan för snabbare material som olja och framför allt akrylfårger. 1958 hade N separatutställning på Konstakademin i Sthlm och Konsthallen i Gbg. Följande år inbjöds han att delta i Documenta II i Kassel.

Runt 1960 kom N in i en konstnärlig kris, som hade samband med hustruns svåra sjukdom, som ledde till hennes död detta år. Målningarna är abstrakta, ofta med färger i olikartade strukturer i kontrast, men inte sällan med en mörktonad botten. Formvärlden upplöstes mer än N egentligen önskade och under det tidiga 1960-talet började han klistra in klipp ur tidningar och planscher som åter "stabiliserade" figurationerna och styrde associationerna. Det var så hans collage började växa fram. Han samlade sina urklippta former till föremål och figurer i fantastiska sammanställningar. Ofta blev collagen, som bemålades, ett slags förlagor eller startpunkter för målningar.

De bilder han använde till sina collage kunde vara tecken — hebreisk skrift, matematiska formler etc — eller också föreställde de tekniska uppfinningar från en svunnen tid, ett slags kantrade utopier. Olika epoker ställs inte sällan mot varandra, tex den starka renässanskulturen mot 1800-talets tekniska optimism. Ofta fann N själv en djup personlig symbolik i dessa fragment, men han valde att upphöja det personliga till ett allmängiltigt plan, där symboliken huvudsakligen var associativ.

N har gjort en insats i den sv efterkrigs-konsten inte minst genom de olika tekniker han valt för sina offentliga arbeten. Här finns emaljen, intarsian, målningen och inte minst hans samarbete 1974—77 med Handarbetets vänner. Sistnämnda år var den stora gobelängen för Östra sjukhuset i Gbg, Blad ur en bilderbok, klar. Här finns en rikedom av bilder, symboler och fragment i en slösande färgprakt; det är som en smärre encyklopedi över N:s värld.

Konstnärligt hörde N till pionjärerna inom den svenska efterkrigskonsten genom att han förde in en stark centraleuropeisk tradition i landets konstliv.

Source: http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=8830