Joakim ALLGULANDER
1965, Sweden
Joakim Allgulander, född 1965, arbetar med måleri och skulptur i det så kallade utvidgade fältet och har ett fritt förhållningssätt till traditioner och tekniker. Den utställning som nu visas på Konstnärshuset är en samman-fattning av de senare årens arbeten men det är övervägande nya verk som visas.
Skulpturerna är teknikbaserade verk som \"Breaking the ice dancing\" där vitglaserade granar roterar sig upp ur en yta och \"Drönare\" där snarkningar och andningar ljuder från parabolerna i ett villaområde i bivax. De stora målningarna har sitt ursprung i digital bildupplösning med en modernistisk flirt.
Joakim Allgulander bor och verkar på Gotland.
Representerad:
Hällefors kommun, Solna Stad, Värmdö kommun, Nacka kommun, Statens konstråd,
Gotlands konstmuseum samt konstföreningar
Offentliga uppdrag mm:
Utsmyckning Richard Steffengymnasiet, Visby 2003
Öja och Endre förskola, Gotland 2006
Visby lasarett,dialysen 2007
Stipendier:
Konstnärsnämndens arbetsstipendium 1995, 1996
Artist in residence, Schöppingen, GER 2005
Feel Me – ”The sound of a masterpiece”, Konstens Hus, Luleå.
Det är nästan så man inte törs följa uppmaningen att röra konsten ställs ut i Feel me, som visas på Konstens hus. I vanliga fall är det ett tabu, men utställningen vänder upp och ner på den normen och uppmanar besökaren att känna, se och lyssna till konsten.
Feel me är ett resultat av projektet Var god berör, som producerades under Europeiska handikappåret 2003 och premiärvisades i Visby. Totalupplevelsen står i centrum. Det är inte enbart synen som får sitt och idén med utställningen har varit att konsten ska kunna nå ut till fler människor och upplevas av flera sinnen.
Därför får också ljudet en central plats i utställningen genom cd-skivor som beskriver en bild, berättar en historia eller genom verk där man själv skapar ljudet eller sätter igång det.
Ett sådant är ljudbildverket The sound of a masterpiece or Pollock goes digital, som är en rolig allegori över Pollocks drip-paintings, en historisk blinkning mitt i det datoriserade hi-tec-verk som Joakim Allgulander presenterar. Ett annat är Jan Cardells skulptur Rytmobile som påminner på många sätt om Tinguelys kinetiska konst, vilken bestod av en slags ljudskapande maskiner som åstadkom slumpmässiga kompositioner.
Det förstås mer ”inaktiva” verk, som Eva Mozards Ett broderat landskap där besökaren får slå sig ner och titta på en broderad tavla, medan man lyssnar till en berättarrösts beskrivning av det man ser på. Det är en intressant idé, men det är inte utan att man tänker tanken att den som inte ser, alternativt inte hör, bara får uppleva halva verket.
I andra verk får man känna på hår eller slå sig ner på Anja Perssons verk Ruva som består av pallar av betong på hjul, där ägg är inlagda enligt ägg-kartongens princip. Det känns märkligt att slå sig ner. Förnuftet säger att betongen håller, men känslan säger att äggen kommer att krossas då Persson sätter ens empiriska erfarenheter i motsatsförhållande till varandra.
Temat för utställningen är evigt kulturpolitiskt angeläget - att alla ska ha rätt till sin tids kultur och att den ska vara tillgänglig. Det är ju som med allt annat att villkoren för det stora flertalet utgör normen - att vi ser, hör och kan gå, etcetera och de som inte passar in glöms ofta bort.
Feel me är ett försök att bredda tillgängligheten, fast ibland funderar man om allt är helt genomtänkt i Feel me och konstnärligt känns det ojämnt och inte alltid så spännande.
Men det är ganska roligt att själv göra ljudkompositioner, lyssna på ljudet av en fotosession eller göra det där förbjudna; att faktiskt få röra vid konsten.