Matts JUNGSTEDT
1924, Sweden

Matts Jungstedt biografi:

Matts Jungstedt, bror till Torsten Ljungstedt. Bor i Stockholm och på Gotland. Studerade på Konstfack samt vid Otte Skölds målarskola. Målarskolor i Oslo. Konstakademien i Stockholm. Grafikstudier 1963-1965 i Amsterdam.
Han målar landskap, figurkompositioner, djur, från kubistisk abstraktion till naturalism och i blond färgskala. Han arbetar även i akvarell och pastell.
Separatutställningar:
flertal i Stockholm, övriga landet, samt museér. Galleri S:t Paul 1967, 1969. Galleri S:t Nikolaus fr. 63 till 86. Galleri Lucidor 92. Galleri Överkikaren 1990, 2001, 2004, 2007, i Stockholm i övriga landet kan nämnas museerna i Sigtuna, Visby och Växjö
Samlingsutställningar:
Liljevalchs Vårsalong, samt i Falun, Göteborg, Ronneby, Uppsala, Visby och Växjö.
Offentlig utsmyckning: Lekplats i Sundbyberg, muralmålning i sgrafitto, Ultuna, akrylmålning i Stockholms Marknadsdomstol, samt utsmyckningen av tunnelbanestationen Ropsten i stadsdelen Hjorthagen, Stockholm.
Representerad:
Gotlands Konstmuseum, kommunala samlingar i Stockholm, samt i andra städer.
Källa: Internet
---------------------

Matts Jungstedt studerade bland annat ett år på Otte Skölds målarskola i Stockholm. Det var mitt under brinnande världskrig. Liksom många andra unga på den tiden tog han till sig det nya moderna måleri som en gång startat genom Paul Cezanne.
Cezannes bildexperiment från den tryckande hettan i böndernas Provence plöjde fåran för det tidiga 1900-talets nya måleri. I Norden hörde Karl Isakson och efter honom Otte Sköld till dem som hakade på den rumsliga dynamiken och fria färgen i fransosens platta åkerlandskap. Sverige var länge en konstnärlig avkrok. Riktigt modern konst introducerades först långsamt, internationellt sett. Otte Skölds målarskola drevs dessutom i ett krigsisolerat Sverige. Men det nya sättet att måla spred sig som en löpeld bland de unga. En av Skölds elever har berättat hur man slukade konstmagasin och rev ut svartvita reproduktioner ur konstmagasinen. Men någon gång skymtade faktiskt en Picasso i färg - på en chokladkartong.
Det nya betydde inte avsteg från äldre måleritradition. Men väl uppbrott från konstskolornas tradition och trånga akademism. Istället för studier av antika gipser kom möjlighet till personlig frihet och spontana uttryck. Det var inte lätt att försörja fru och barn den vägen. Men i efterkrigstidens folkhem (som proklamerade att konsten skulle "bliva allas") växte en bred konstbildningsrörelse fram, som åtminstone bitvis gynnade ung svensk modernism.
Idag intresserar sig knappast yngre konstnärer för traditionen, och förhåller sig likgiltig till metodiskt arbete. Siktet är inställt på underhållningsvärden och medial gångbarhet. Allt färre behärskar måleriets hantverk och (betydande) kunskapsfält i någon bärande mening. En meta-tradition har istället permanentats med nyhetsjakt som resultat. Men det är lärorikt att följa äldre målare. Karl Isaksons dukar lyser än idag av frisk kraft. Spänningen byggs upp av dukarnas oavslutade helhet, som ger en känsla av improvisation men också hisnande självtvivel. Med knappa medel slungas man in i en existentialism.
Matts Jungstedt arbetar stillsammare. Ofta med mjukt rytmiska, nonfigurativa kompositioner. Stora former arrangeras på duken i ett lugnt och metodiskt hantverk. Ändå ger bilderna känslan av rörligt collage, ett ständigt aktivt formspel dirigerat av konstnärens fingerspetsar. Formerna balanseras mot nästa element, färgen, som aktiverar andra delar. Ingen färg är bara dekorativ, ingen form är slö gentemot helheten. Hela dukytan aktiveras: även omålade partier säger sitt. Motiven kommer i både andra och tredje hand, mest använda som stödpunkter för den visuell eurytmin. Enkla baskompositioner, måttfullt klingande färgackord. Behärskat, svalt som kammarmusik i sommarkvällen.
Sådant måleri innebär att inte måla över det sedda. Att inte lägga till strunt. Målare som Jungstedt utmanar det dom redan lärt och kan. Nej den spontana ingivelsen ges chansen att säga emot och komma till tals. Till slut kommer det ögonblick när balansgången prickar rätt och bilden klingar av eget liv. Förmodligen har Jungstedts ateljé sett många övermålade försök genom åren! Så blir när man sätter magkänslan främst. Paul Cezanne hade också en mage. Den bildade en modern konsttradition.
Konsten är en av de direktaste kontaktlinjer som finns. Man skall inte låta lura sig av det mjuka i Jungstedts bildackord. Han bygger, mjukheten till trots, en rak och rättfram relation till betraktaren genom att bjuda in till ett intimt visuellt spelrum. En ömsint kommunikation, full av tilltro till måleriets hantverk och kraft.
Källa: http://www.gallerioverkikaren.se/