Pierre ZOETTERMAN
1945, Sweden

"Jag föddes mitt i vintern i Stockholm år 1945 som Pierre Ove Stefan Rosenmalm. Min mor var en ensamstående kvinna som oftast arbetade till sjöss som kocka. Under en tid hemma i land hade hon träffat min far - enligt gamla dokument en fransk flykting som redan hade lämnat Sverige vid min födelse. Det framgår inte om han visste om min existens eller ej.
Att vara fattig ensamstående mor på 40-talet var inte acceptabelt och jag togs från min mor vid fem månaders ålder och sattes i fosterhem. Jag fick aldrig komma hem till henne igen.
När jag var ett och ett halvt år gammal adopterades jag av mina fosterföräldrar och kom nu att heta Pierre Ove Stefan Stenström. Jag bodde med dem fram till sex års ålder då de och jag och flera fosterbarn blev kolmonoxidförgiftade från en trasig skorsten i huset. De blev så pass sjuka att de ansåg sig inte längre kunna ta hand om mig och annonserade då i Dagens Nyheter efter fosterföräldrar åt mig.
Jag testplacerades i flera olika hem under två års tid men till slut kom jag att hamna hos John och Mai Zoetterman som adopterade mig vid 8 års ålder. Nu fick jag alltså mitt tredje efternamn, Zoetterman.
Min nya far John var hängiven fotoentusiast och detta smittade av sig på mig. Därför började jag med fotografering nästan omedelbart. För mig var det en trygghet att göra något viktigt tillsammans med överhuvudet i mitt nya hem. Jag fick min första kamera redan då, en lådkamera.
Min far var bortrest i tjänsten för LM Ericsson (som det hette då) för det mesta och jag växte upp i ett lugnt hem med min hund Ali och min mor som avgudade mig och uppmuntrade mig i allt. Hon var pianolärarinna och målade även naivistiskt i olja. Mina bästa stunder under många år var när jag kom hem efter skolan om dagarna och vi satt i köket och pratade och drack varm choklad och kaffe.
I början av sextio-talet publicerades ofta foton på söta flickor i tidningarna med lite text om dem. Dessa foton var tagna av unga fotoentusiaster som jag själv och man fick en mindre slant om de publicerades. Jag sålde mitt första foto på det viset år 1962.
1963 hade jag hunnit bli 18 år gammal och var säkert rätt så odräglig som många unga män ofta är. Jag ville inte arbeta på LM Ericsson som min far utan jag ville bli fotograf. Då gav han mig ett ultimatum, om jag ville bli fotograf skulle jag först till sjöss och visa att jag var en karl – sedan skulle jag få välja vad jag ville göra med min framtid.
Det var då jag mönstrade i handelsflottan där jag blev kvar under juni 1963 till december 1965. På skeppen M/S Mimer, M/S Mode, M/S Vasaborg och M/S Stocksund i Rederi AB Svea besökte jag hamnar i alla världsdelar utom Antarktis.

Hela tiden till sjöss arbetade jag envetet med fotografi. Jag tog en Hermods korrespondenskurs i fotografering under tiden, först 12 avsnitt i svart/vit fotografering och sedan en färgfotoutbildning på fem avsnitt.

Jag sparade mina pengar, drack Coca-Cola och köpte fotoutrustning i Japan och drömde om att så småningom köpa en Hasselblad. När resten av besättningen roade sig på barer gick jag runt och fotograferade i stället. Tyvärr var det väldigt dyrt med film så jag hade aldrig råd att fotografera riktigt så mycket som jag önskade.

Hemkommen till Sverige igen, arbetade jag som fotoassistent på Ateljé Sundahl under januari 1966 till september 1966 tills jag den 15e september ryckte in i marinen som däckschef på en minsvepare. Detta gjorde jag till december 1967.
Eleverna förväntades redan kunna själva hantverket med ljussättning, fotografering och framkallning. Men nu var det avancerad fototeknik på schemat. Vi fick lära oss att beskära bilden i kameran direkt vid fotograferingstillfället. Vi läste även foto-, film- och konsthistoria vilket fick oss att bedöma våra egna alster i ett historisk perspektiv.
Under Christers inspirerande och karismatiska ledning, finslipade jag mitt öga för fotografi samtidigt som jag utvecklade mitt eget uttryck. Han fick mig att tro på mig själv och att finna mina egna styrkor. Han ville aldrig att vi skulle bli kopior av honom.

Sedan skolan har jag huvudsakligen livnärt mig på kommersiellt fotoarbete. Samtidigt har jag hela tiden fotograferat för min egen skull, allt som jag tycker är vackert och intressant.

Jag har alltid varit fascinerad av former och jag anser att kvinnor har de absolut vackraste formerna. Jag började fotografera kvinnor tidigt och med åren har jag även alltmer satt mig in i hur många kvinnor mår dåligt på grund av sitt utseende.

Jag anser att alla kvinnor är som vackrast när de är sig själva. Självsvält, självstympning och dåligt självförtroende är alla uttryck för en omvärld som inte vet att rätt värdera alla underbara, kompetenta, unika och oersättliga kvinnor. Jag vill ändra den uppfattningen".

Source: http://www.pierrezoetterman.com/pierre_story_swe.html