Willem ANDERSSON
1980, Sweden

Willem Anderssons figurativa måleri passar väl in i tiden. Det refererar även till en lång rad målare som arbetat med den frysta scenen. Det kan synas absurt att tala om det då en statisk bild per definition är stilla, men sättet att få betraktaren att mentalt förlänga ögonblicket skapar en underlig rörelse i tiden - en evighet som spelas i slow motion.
1600-tals mästaren Vermeer hade den förmågan att förlänga ett ögonblick. Går man till 1900-talet förs tanken till exempelvis Edward Hopper och Balthus. Ett gemensamt drag är att man arbetar med något som vid första ögonkastet verkar normalt. Men uttrycket visar sig vid en närmare betraktelse i sin naturalism vara alltför reducerat – mot en verklighet som mer liknar den kondenserade serieteckningens.

I Willem Anderssons bilder finns också en uttrycklig vilja att innehållsmässigt förstärka ett absurt drag; i familjeträffen kramar deltagarna en amöbalik polkagris helt inneslutna i sina egna världar. Den nivåmässiga kortslutningen, mellan fantasi och verklighet, förstärks ytterligare i teckningarna på utställningen.
Intresset för dessa ”meningslösa” berättelser känns igen i mycket av det figurativa måleri som visas idag. Andersson placerar sig i en väl utstakad mittfåra, vilket inte är fel, då jag är övertygad om att det är i jämförelsen som det bästa och det nya växer fram. Nu är det i min mening för tidigt att ha några direkta åsikter om en så pass ung målare som Willem Andersson. Han befinner sig i en fas då experimenterandet i relation till andra målare är synnerligen viktigt. Jag hoppas också att han uppammar styrkan att med rampljuset på sig söka sina egna kompromisslösa vägar.